Här är en tavla till min kära väninna och hennes flickvän:) Jag ville fånga dem båda i denna yppiga kvinna*ler*

120x40 cm Ej till salu (Klicka på för större bild)

(Ännu en av de där små små berättelserna...eller reflektioner hämtade ur själen om så du vill *ler*)

Älvan

Framför mig ligger stigen från mina drömmar....den som alltid leder till samma skog. Skogen där träden är uråldriga och marken täckt av mossa. Där bladverket är så tätt att solens strålar endast bildar små strålkastare på marken framför mig.
Jag står där mitt på stigen, barfota och andas in dofter av grönska, blommor och sommarvindar. Min skog.....här har den funnits, så länge mina fantasier kunnat skapat den....min skog...min älskade skog.
Jag känner hur de ljumma vindarna smeker min hud, som för att invagga mig i visshet, att det är här jag hör hemma. Jag ler och höjer mina händer upp mot de väldiga trädkronorna. Sakta lyfter jag från marken och flyger upp mot de första grenarna. Jag sätter mig på en av dem och väntar....väntar och ler.
Så börjar magin. Glittrande ljus uppenbarar sig och blir hängande i luften runt och omkring mig. Jag sträcker ut en hand och rör vid ett....en kittlande känsla infinner sig i min kropp....en känsla av spunnet guld som finner sin väg genom mitt blodomlopp. Så börjar skogen att sjunga....en låg mässande sång fyller mitt huvud, får mina sinnen att falla till ro......jag lutar mig bakåt och faller sakta mot marken.
Innan jag nuddar marken, vecklar jag ut mina flortunna vingar och tar ett vingtag och vänder i luften.....jag flyger upp igen...Sylferna låter vindarna dansa med mina lockar och jag kan höra deras klingande skratt när vinden slår mot mitt ansikte. Jag flyger upp genom träden och ut under himlavalvet....det har blivit natt...himmelen är stjärnbeströdd.....jag tittar ner och ser att naturväsen har uppenbarat sig bland trädtopparna...de vinkar och skrattar, jag ler och vinkar tillbaka. Mina vingar hjälper mig att flyga allt fortare och snart ser jag ängen framför mig....nattens rosor lyser och leder mig rätt. Jag saktar in och landar mitt bland dem. Vinden har stillnat och luften är ljummen. Jag sätter mig på knä vid rosenbuskarna och andas in deras förföriska doft, mina vingar vibrerar av sinnestämmningen...vetskapen om att det är nu du ser mig.....inför dina inre ögon är jag skapad...inför dina ögon lever jag.

© E.T

La Mer 50x70cm Till Salu (Klicka på för större bild)

Isis 90x90 cm Ej till försäljning (Klicka på för större bild)

Likt Fågel Fenix...reser du dig ur askan. Du lägger grundstenen till något nytt...något äkta och starkt.

Fenix Såld (Klicka för större bild)

~*~Ibland skriver jag mellan målandet...här är en liten berättelse inspirerad av den vackra nattviolen~*~

Nattviolen och drömmerskan

Så fanns de där, sida vid sida. Nattviolen lyfte sina blomblad och kikade på den unga kvinnan med den drömmande blicken. Han var mån om att hon inte skulle ana hans nyfikna blickar, men underskattade den underbara doft han bar. Hon kikade ner på honom innan han hann vända tillbaka bladen. "Fördömt" tänkte han, men ändrade genast tankegång då han såg att kvinnan log. "Jag såg dig nog" viskade hon leende och böjde sig ner. Den lilla nattviolen skälvde, osäker på vad han skulle göra härnäst. Kvinnan drog in hans doft i djupa andetag och slöt ögonen, "Vet du" sa hon och lade sig ner vid hans sida med huvudet i händerna. "Jag kom hit speciellt för dig". Nattviolen trodde knappt hennes ord. Han råkade tappa ett blad i ren chock. Kvinnan fångade upp det lilla bladet och sa, "Vill du att jag ska låta det flyga?". Nattviolen tänkte febrilt över hennes ord en stund och böjde sig sedan därefter en smula framåt. Kvinnan log på nytt och höjde sin hand med hans lilla blad däri. Nattviolen kändes sig fullständigt fängslad av hennes sätt. Han såg hur hon tog ett andetag och därefter blåste hon försiktigt på bladet och lät det lyfta mot skymningen ovanför dem. De iakttog det dansande bladet under tystnad...fångade av det magiska ögonblicket.

När vinden burit det lilla bladet ur deras synhåll så vände sig kvinnan mot nattviolen igen. "Jag måste gå min käraste vän" sade hon och han tycktes sig kunna skönja ett stråk av vemod i hennes blick. "Möter du mig här nästa sommar" frågade hon och han berördes djupt av förhoppningen i hennes röst. Han samlade kraft och mod och böjde sig om än lite djupare mot hennes håll. Kvinnan sken genast upp i ett varmt pånyttfött leende. "Då säger vi så" viskade hon och reste sig upp. Nattviolen höjde blicken och beundrade hennes mörka, vilda lockar som ramade in hennes vackra ansikte. Hon höjde handen och vinkade...ett ögonblick senare, var han ensam igen.

Den natten lät han fälla alla sina blad. Han ville falla i jord och slumra, allt för att tiden mellan deras nästa möte skulle te sig så mycket kortare.

Nattviolen kunde aldrig återgå till verkligheten, nu när han fått ta del av hennes dröm.

© E.T

Hon lyfte sitt ansikte mot nattens bleka måne, kände hur den funnit fäste för henne skull denna natt. Hon gick sakta, valde varje steg omsorgsfullt. Sanden under hennes fötter var kall, berövad från solens värme, natten ägde den, så som den skulle äga den om och om igen. Hennes blick följde strandens väg framför henne och då och då svepte den ut över det svarta havet som låg mer stilla än vanligt, som om det ruvade på mörka hemligheter och rädsla inför att avslöja dem i allt för stora vågor.
Hon stannade upp för ett ögonblick, vecklade ut de svarta vingarna och lät dem slå mot den lätta vinden, vinden svarade med att vina mellan fjädrarna och få spetsarna längst ut att böja sig en aning. Hon vecklade in dem på nytt och de fann sina platser på var sin sida om ryggraden, detta var en natt för hennes existens, för hennes rätt att vara mer än bara ett par ord i en gammal sägen.

 © E.T

Luna 90x120 cm Ej till Salu (Klicka för större bild)

Jag har vänner som är vackra kanaler för både andar och healing. Själv känner jag mig mer som en kanal för bilder. Då och då kan jag få en sådan stark kontakt till den jag målar till eller av, att jag plockar upp saker om dem...om deras liv. Det händer inte alltid, men det är magiskt när det gör det. Men på det hela känner jag att jag kanaliserar känslor och drömmar.

Här är en tavla som beskriver just detta begrepp. Den är målad till en kvinna som ägnar sig åt automatisk skrift. Jag kände starkt att jag ville fånga det vackra ögonblicket när hon tog emot budskap från "andra sidan". Så det blev denna tavla..men universums ljus i bakgrunden och en fjäderpenna skänkt av en ängel. Allt är stilla och tyst...orden skriver sig själva...

Till Pepsan från Universum Såld (Klicka på för större bild)

Den "inre" rösten har många namn...magkänsla, intuition, själ, förnuft osv. Personligen lyssna jag på den mer och mer ju äldre jag blir. Jag har börjat inse att ignorera den bara resulterar i att den hör av sig på nytt...då förstärkt och med högre stämma. Jag vill inte behöva säga följande mening så mycket mer i mitt liv...

"Varför lyssnade/gick jag inte efter min magkänsla/intuition?!?!?!"

Jag väljer att stanna upp och känna efter mycket mer. De finstämda trådarna i min själ som vibrerar har så mycket att berätta. Jag tar mig stunder av lyssning och betraktande av mitt liv då och då och jag drömmer...drömmer av hela mitt jag.

Jag vill inte rusa genom denna fantastiska gåva jag fått...att få leva...att få ett liv. Jag vill uppleva det så mycket det bara går. Jag vill resa in i de inre världarna och lära känna mig själv så mycket som det är möjligt. För jag har upptäckt att genom att göra så...så lär jag känna andra människor och förstå dem. I slutändan är vi inte så olika...vi har bara olika sätt att visa oss på.

Så...stanna upp...våga! Blunda och ta din kappsäck med. Fyll den med självinsikter och framför allt kärlek och acceptans och en hel del tillit. Dröm...dröm dig leende och lev!

Window 50x70cm Till salu (klicka för större bild)