~*~Ibland skriver jag mellan målandet...här är en liten berättelse inspirerad av den vackra nattviolen~*~

Nattviolen och drömmerskan

Så fanns de där, sida vid sida. Nattviolen lyfte sina blomblad och kikade på den unga kvinnan med den drömmande blicken. Han var mån om att hon inte skulle ana hans nyfikna blickar, men underskattade den underbara doft han bar. Hon kikade ner på honom innan han hann vända tillbaka bladen. "Fördömt" tänkte han, men ändrade genast tankegång då han såg att kvinnan log. "Jag såg dig nog" viskade hon leende och böjde sig ner. Den lilla nattviolen skälvde, osäker på vad han skulle göra härnäst. Kvinnan drog in hans doft i djupa andetag och slöt ögonen, "Vet du" sa hon och lade sig ner vid hans sida med huvudet i händerna. "Jag kom hit speciellt för dig". Nattviolen trodde knappt hennes ord. Han råkade tappa ett blad i ren chock. Kvinnan fångade upp det lilla bladet och sa, "Vill du att jag ska låta det flyga?". Nattviolen tänkte febrilt över hennes ord en stund och böjde sig sedan därefter en smula framåt. Kvinnan log på nytt och höjde sin hand med hans lilla blad däri. Nattviolen kändes sig fullständigt fängslad av hennes sätt. Han såg hur hon tog ett andetag och därefter blåste hon försiktigt på bladet och lät det lyfta mot skymningen ovanför dem. De iakttog det dansande bladet under tystnad...fångade av det magiska ögonblicket.

När vinden burit det lilla bladet ur deras synhåll så vände sig kvinnan mot nattviolen igen. "Jag måste gå min käraste vän" sade hon och han tycktes sig kunna skönja ett stråk av vemod i hennes blick. "Möter du mig här nästa sommar" frågade hon och han berördes djupt av förhoppningen i hennes röst. Han samlade kraft och mod och böjde sig om än lite djupare mot hennes håll. Kvinnan sken genast upp i ett varmt pånyttfött leende. "Då säger vi så" viskade hon och reste sig upp. Nattviolen höjde blicken och beundrade hennes mörka, vilda lockar som ramade in hennes vackra ansikte. Hon höjde handen och vinkade...ett ögonblick senare, var han ensam igen.

Den natten lät han fälla alla sina blad. Han ville falla i jord och slumra, allt för att tiden mellan deras nästa möte skulle te sig så mycket kortare.

Nattviolen kunde aldrig återgå till verkligheten, nu när han fått ta del av hennes dröm.

© E.T